Jag hatar känslan av att känna mig utstött. Det är den värsta känslan som finns. Det gör mig inget om jag tas som en person som är "annorlunda" eller "sticker ut ur mängden". Jag kan hantera det. Men när folk har svårt att acceptera mig, då passerar det min gräns. 
Jag avskyr många saker. Det kan vara allt från spindlar till höjder. Mörk choklad till surt godis. Falskhet till otrohet. Men att så många människor nu för tiden faktiskt ljuger, det förstår jag mig inte på. Vad lönar det sig liksom? Backstabbing och lögn är det fulaste som finns. Det finns många som gått bakom min rygg och ljugit för mig, det är just därför jag hatar det. Det finns ett citat som lyder "Keep your friends close, but your enemies closer", och det är precis det jag gör. Jag går inte runt och hatar alla de som sårat, svikit och ljugit för mig. Istället så har jag valt att förlåta. Hat håller dig bara kvar i det förflutna och gör  det svårare för dig att förlåta och gå vidare. Anledningen till att jag tar upp detta på bloggen är för att jag är så oehört trött på de personer som kan, utan att ens verka bry sig, mobba någon, misshandla, gå bakom ryggen etc. Och i Sverige så kan de ju i princip fortsätta hålla på, för vad gör man i Sverige? INGENTING! När jag gick i högstadiet så blev jag placerad i klassen som "den utstötte". Ingen sa det till mig, nej. Det är de som är de kluriga. De sa ingenting, inte ett jävlaste ord till mig. Satt jag själv på rasten, brydde sig någon? Nej. Det var i YNGRE årskurser som jag hade vänner. Det var oftast dem som kom till mig, frågade hur jag mådde, varför jag satt själv etc. När vi skulle på skolaktiviteter med klassen, min idrottslärare var en av mina mentorer och helt respektlös!, så kunde jag inte alltid följa med pga de förhinder jag faktiskt har.. Dels astman, men även att kyla&vind gör mig riktigt jävla megaförkyld. Och om vi då skulle ut och cykla när det var kallt och blåsigt, inte fan kunde jag vara med då! Men förstod någon? Nej,nej, så klart inte. Alla bara såg ner på mig, tyckte jag var konstig och en person som "skolkade". Min andra mentor, som då var den som faktiskt ville hjälpa mig, kunde inte göra särskilt mycket åt detta. Han försökte prata med några i klassen som var som värst, men inte fan hjälpte det. De bara bortförklarade allt. Sa att de inte alls hade gjort så eller sagt något sånt. Men det värsta av allt var på lektionerna. Vissa dagar vågade jag knappt öppna munnen för att rädslan var för stor för att bli trackad eller kränkt.. Inte förrän i 9an, sista året, vågade jag ta ett steg fram i samtliga ämnen och höjde mig då med 65 poäng på två terminer. Det var enorma steg för mig. 
Men togs då detta på allvar? Var det någon som ansåg att detta var en light version av mobbning? Nej. Tog man åt sig det som hade hänt för att undvika att andra elever skulle uppleva samma sak? Nej. Allting bara glömdes bort efter att jag hade slutat den skolan. Och det var först då som jag såg friheten. Jag slapp komma i samma klass som någon av de rövhålen :) Jag kommer fortfarande ihåg sista dagen i 9an. Tjejerna stod och hade värsta kramkalaset och bara "åååh, jag kommer sakna dig sååå mycket! Vi måste ses under sommarlovet! Ni är bäääst!"... Aaa, typ en massa sån skit. Och jag bara tog mitt pick och pack, sa hejdå till lärarna och "tjohej,nu går jag!" sen gick jag med värsta smilet på läpparna ut genom dörrarna, och nästan sprängdes av lycka. Jag skulle ju aldrig mer behöva se dem igen!! :))  
Meningen med all denna text är att även om man gått igenom något som man anser vara ett rent helvete så ska man aldrig ge upp! Tänk så mycket starkare just den händelsen har gjort dig istället. Så mycket du har börjat inse som du faktiskt inte la din energi och tid på innan. 
Jag har klarat många svåra händelser i mitt liv, och detta är bara en av dem :) Kommer säkerligen möta fler i mitt liv, men bring it bitch, tror nog jag kan hantera det denna gången ;) 
Massviss med kramisar! :D Och glöm nu inte, stå på dig och låt ingen förändra den du är (: 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej alla fina följare av denna tråkiga blogg som typ ingen säkert följer längre! ;)    Jag tänker sluta skriva hur länge det har gått sedan sista inlägget för jag vet redan att jag suger på att uppdatera, så... that's that helt enkelt, haha.  A...

Heeej alla fina där ute!   Jag såg att jag inte bloggat på snart 2 månader och kände därför att jag kanske behövde slänga in ett litet inlägg :) Men hörni, är det bara jag som tycker att tiden flyger iväg? Jag menar två månader, shiiiieet, haha! ...

Hejhej sötisar! Det har nu blivit slutet på maj och jag känner mig sååå vårtrött.. en del har hänt sedan sist.  (vilket det alltid har eftersom jag bloggar så sällan nu för tiden.. 😉) Jag och Krille har skaffat valp, bild kommer längre ner ...

Hejhej!Jag vill redan nu varna för att detta inlägg kommer bli lite "deppigt" då jag känner att jag behöver få skriva av mig lite och bara släppa allt jag gått och funderat på ett tag nu. Så till er som inte orkar med deppiga inlägg, ni kan sluta läs...

Heeej! Ja, jag vet, ytterligare 2 månader har gått sedan jag bloggade, och jag vet att jag är sjuuukt dålig på det här med att uppdatera min blogg varje vecka, men jag känner verkligen inte att jag hinner. Det händer alltid så mycket i mitt liv så ja...