Hej alla söta och glada!

Som ni kanske märker har jag inte varit aktiv här på bloggen de senaste veckorna. Mycket har hänt kan man nog säga. Jag har hoppat av min utbildning, haft en massa samtal att ringa, möte med AF, tankar angående framtiden, plus att en av mina bästa killkompisar, Kim, dog för några månader sedan, vilket jag fick reda på i torsdags, så har varit ganska deppig pga det. Om ni läste förra inlägget så får ni ett hum om vad som skedde och hur jag har mått. 

Jag kan bara hoppas på att Kim har det bättre där han är nu och att han på något sätt vet hur stor saknaden är efter honom. I alla fall från min sida. Jag lärde känna en vän, men jag förlorade en storebror <3 

I vilket fall så har mitt liv varit ganska kaotiskt på senaste tiden. Blev dålig i magen efter Turkiet-resan. Tror det gick en månad innan jag verkligen började må bättre och slapp springa på toaletten hela tiden. Det var något bland det jobbigaste jag varit med om kan jag ärligt talat säga. Så för min del skippar jag nog utomlandsresorna ett tag framöver nu    Annars så har livet flytit på som vanligt. Både brorsan och min pojkvän kom in på sina utbildningar och har någonstans att gå varenda morgon medan jag får ut och söka jobb eller underhålla mig själv om dagarna. Inte särskilt kul, men jag lever hellre såhär än att känna sig tvungen till att gå upp på morgonen och åka med bussen ner till stan för att sedan bege mig till en utbildning jag absolut inte vill gå på! Rena rama tortyren faktiskt.. Framöver tror jag att jag satsar på något slags jobb så jag kan tjäna ihop lite erfarenhet och pengar tillsvidare   Det är alltid kul att kunna unna sig lite saker någon gång i månaden. T.ex fixa håret, eller naglarna, eller kanske gå på bio, äta på restaurang, spela laserdome etc. Det är aldrig kul att uppleva den känslan av att man preciiis har så man klarar att betala räkningarna, hyran osv. Men annars då? Ska jag bara sitta hemma hela dagarna, eller ta långa promenader bara för att jag är för pank för att hitta på något kul? Nää, det är inget vidare... Så jag får hoppas på det bästa och helt enkelt låta livet leda vägen just nu. Mycket mer än så kan jag inte göra.

Nu hade jag i vilket fall tänkt spela lite, koppla av, och sedan käka    Ni får ha det så bra så hörs vi! 
PS. Förlåt att inga bilder från Turkiet kommit upp på bloggen än, men som sagt, life's a bitch sometimes ^_^ 

Pussaar! 

Kimmie... 

Jag önskar att du kunde läsa detta just nu, men det vet jag mycket väl om att du inte kan. Du är borta någon annanstans. Någonstans där jag inte kan nå dig. 
Du är på en finare, bättre plats nu. Du slipper lida. Du slipper känna smärta. Och framförallt, du slipper bli utnyttjad och lära känna den falskhet vi lever i. 
Om du bara visste så mycket jag saknar dig just nu. Den saknaden går inte att beskriva. Du var som en storebror för mig. Jag kunde komma till dig när som helst. Om det så var mitt i natten så fanns du alltid där. Du svek aldrig, du vände mig aldrig ryggen. 

Jag vet att du hade mycket smärta i ditt liv. Inte bara rent känslomässigt, utan även fysiskt. Din sjukdom blev bara värre och värre, och slet dig i stycken, sakta men säkert.. Jag önskar att jag hade kunnat ta bort den smärtan du kände, och allt negativt i ditt liv, som nu inte finns mer. 

Idag när jag gick till Stadsarkivet tänkte jag på dig. Jag tänkte på hur stor kram jag skulle ge dig, och hur mycket jag hade velat berätta och säga till dig. Jag längtade till att träffa dig. Det hade gått för länge och jag var sjukt orolig för dig. När jag kom fram så åkte jag upp med hissen till fjärde våningen. När hissen hade passerat tredje våningen kände jag en obehaglig känsla som jag aldrig hade känt förut. Jag rös i hela kroppen, och blev iskall om händerna. Det försvann inte förrän jag började prata med Torgny, min förra chef, och fråga om han hade något jobb att erbjuda. Sedan gick jag en runda och hälsade på alla. Men jag längtade mest efter att träffa dig. Jag ville ju så gärna se så att du var okej! Jag nådde Lovas rum och pratade en stund med henne. När jag till slut frågade efter dig så kom svaret som en kniv i hjärtat. "Åh, har du inte hört? Kim är död."

Jag trodde först att hon skämtade, så jag tvekade lite och sa sedan "Va?". Hon svarade helt allvarligt "Ja, sorligt nog är han död. Han dog i våras, jag trodde att du visste..." Sedan visade hon foton och ett fint kort som din mamma hade gjort och skickat ut till alla efter din begravning. Jag bara stirrade stumt på henne. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var nästan som att tiden stod stilla ett tag. Tankar började röra sig i huvudet. "Men va? Hon måste driva med mig!" "Han är inte död, han lever!" "Om jag smsar honom eller ringer så svarar han. Det måste han fan göra!! Eller...?" När jag sedan gick därifrån så var jag i chock. Jag grät inte, jag log inte, jag pratade inte. Jag bara gick. Tiden flöt förbi runtomkring mig. Människor betedde sig som vanligt, cyklade, gick eller sprang förbi mig. Jag startade musiken i mina hörlurar. Ville bara bort. Ville lägga mig ner på marken och gråta tills det inte fanns mer tårar. Jag ville skrika, vråla, bli arg och kasta något, för Kimmie, du var ju min storebror. Du betydde så jäkla mycket för mig. Du fick inte vara död. Det var inte sant. Resten av tiden som jag spenderade i stan bara flöt förbi som vatten. Jag satt på bussen hem och bara stirrade ut genom fönstret. Tänkte tillbaka på när vi fikade senast, när vi var med Stadsarkivet i Danmark eller när vi pratade en massa ute i arkivet. Allt det var ju minnen nu och jag skulle aldrig få träffa dig igen Kimmie. Aldrig mer. Jag klandrar mig själv för att jag inte tog kontakt med dig mer ofta. Då kanske jag hade kunnat rädda dig på något sätt. Då kanske du inte hade ramlat ner för den där jävla trappan.. Det kanske var en olycka, eller så var det inte det.  De säger att det var en olycka, men Kimmie, jag kände dig så jävla bra! Jag visste att du hade dagar då du mådde kasst, och dagar då du mådde lite bättre. Jag visste om en del av din bakgrund och att din fysiska hälsa inte var helt okej. 

Samtidigt som jag är otroligt ledsen och saknar dig som fan, så är jag arg. Jag är arg för att ingen jävel hörde av sig till mig. Jag är så otroligt jävla arg för att det gick 4-5 månader innan jag ens fick reda på att du inte fanns mer. Alla på Stadsarkivet visste hur bra vänner vi var och ändå så hörde jag inte en ljud från någon av dem. Det var precis som de tyckte att det var bättre att jag inte visste. Men hur fan kan det vara bättre att jag inte vet när du var som min egen bror?! Hur fan kan det vara bättre när jag brydde mig så himla mycket om dig?! 

Kim, du var en så jäkla fin person, så underbart snäll och hade ett hjärta av guld. Jag är oerhört glad att jag fick lära känna en så fin person som du. Att inte särskilt många såg det som jag såg, det är synd, för du var en av de bästa killkompisarna jag haft. Ever! 

Att du dog så ung är inget annat än tragiskt och fel. Man ska inte dö ung, man ska ju dö gammal. Då har man upplevt en himla massa och förhoppningsvis gjort det bästa av det liv man haft. Men Kim, du kommer alltid att finnas i mina tankar. Jag kommer aldrig glömma dig. Du är oförglömlig. 

Jag hoppas att du mår bättre där du är nu och är lycklig, utan smärta. 

Jag älskar dig brorsan <3 

/ Elin